Att lämna den ekonomiska existentialismen bakom oss
Vi beskriver ofta narcissism som orsaken till all brist på hänsyn, empati och som en grogrund för en falsk känsla av storhet. Men vad händer om narcissismen inte är roten till bristen på filantropi? Vad om den verkliga orsaken är förväntningen på att vara perfekt? Tänk om uppmärksamhetssökande, arrogans och självupptagenhet bara är biprodukter av normer kring ekonomisk perfektion? Hur kan vi skapa utrymme för filantropi genom att överge den ekonomiska existentialismen?
I dag lever vi i ett system där livets förväntade syfte är ekonomiskt. Vi lever för att prestera. De narcissistiska dragen – behovet av att vara perfekt och att uppfattas som perfekt – är ett resultat av att vi människor formas till att tro att vår värdegrund utgår från prestation. Zoe Williams refererar till Pat Macdonald i sin artikel ”The Narcissism Epidemic” (The Guardian, 2016), där han menar att överberömda barn senare utvecklar narcissistiska drag, och att föräldrar som ser sina barn som en förlängning av sig själva tenderar att berömma dem som om de vore fullständigt perfekta. Det är lätt att föreställa sig att detta inte bara uppmuntrar självförtroende, utan även perfektionism. En perfektionism som följer med in i vuxenlivet och blir det centrala livsmålet.
Vi behöver bli befordrade på jobbet, köpa större hus, skaffa bättre bil. Helst uppfostrar vi perfekta, välartade, högpresterande barn med samma mål som vi själva. Eftersom vår livsmening är förutbestämd – och i hög grad baserad på perfektion – uppstår en underliggande meningslöshet som skapar ett behov av en kompenserande kraft: ett samhälleligt narcissistiskt mönster. Detta är vad jag kallar ekonomisk existentialism.
Men vad skulle hända om vi började grunda vår livsmening i personliga aspirationer? Tänk om våra mål till stor del var kostnadsfria och mentalt befriande: att skapa en vacker blomsterträdgård, hjälpa andra, lära oss så mycket som möjligt – eller vad vi själva vill. När våra aspirationer är glädjefyllda och personligt förankrade försvinner pressen att vara perfekt. Då avtar också behovet av arrogans, uppmärksamhet och rikedom.
Girighet finns där – girighet är mänskligt – men jag tror att den ofta bottnar i brist på personlig uttrycksfrihet snarare än i ett verkligt behov av perfektion. När vi lever lyckligt utan att överkonsumera uppstår inte samma hinder för att vara filantropiska. Därför blir självkännedom det första steget. Utan att känna oss själva kan vi inte heller förstå vad vi verkligen vill eller behöver i livet.
Till skillnad från vad vi människor gärna tror kretsar världen inte kring oss. Faktum är att världen för det mesta är omedveten om vår existens – och bryr sig inte särskilt mycket. Vårt mål som art är att anpassa oss till klimatet, tillgången på mat och våra biologiska behov. Därutöver är vi egentligen ganska betydelselösa.
Tyvärr är vi människor tillräckligt intelligenta för att förstå vår egen existens – en medvetenhet som följer oss hela livet. I denna livslånga fundering uppstår frågan: ”Vad är meningen med livet?” Men det finns ingen övergripande mening. Det finns åtminstone ingen gemensam mening.
Det främsta problemet med den ekonomiska existentialismen är att den generaliserar vår livsuppgift till en kollektiv sådan, men samtidigt håller fast vid idén om den centrala individen. Den idén uppmuntrar egocentrism och orimlig girighet. I stället för att skapa målet om en blomsterträdgård skapar vi mål som skadar andra. Vi är medvetna om detta, men vi stannar inte upp för att reflektera över det, för ”så här fungerar det bara”.
Att exploatera barn i det globala syd spelar ingen roll, eftersom mitt eget välbefinnande är högsta prioritet. Jag måste leva det perfekta livet – de… behöver inte. Alexandra Wolfe skriver i “The Ethics of Philanthropy” (The Wall Street Journal, 2015) att Peter Singer menar att det är normalt att ackumulera rikedom och bortse från andras välbefinnande – men att vi bör fråga oss: ”Spelar mitt välbefinnande verkligen större roll än någon annans?”
Vi behöver lära oss att omfamna andra lika mycket som oss själva.
Narcissism är inte i grunden ett socialt problem, utan ett existentiellt. I dag lever vi i ett kapitalistiskt samhälle där personlig girighet och prestation är den främsta – kanske enda – prioriteten. Denna brist på personlig uttrycksfrihet skapar ett behov av narcissism. Därför bör vi släppa taget om vår ekonomiska existentialism och i stället lära känna oss själva.
När vi accepterar vår egen trivialitet och lever i enlighet med våra egna behov blir filantropi en heder – inte en börda.